Jag tycker fortfarande bättre om mitt första liv

Second Life bestämde sig för att vara osamarbetsvilligt idag. Dock kan Second Life utnyttjas för att göra vardagen mera spännande – vad sägs om att fastna under en hiss på väg till föreläsningen, och därefter försöka kringgå den hastigt uppkomna hissfobin genom att flyga upp till rätt våning?

Jag försökte hitta någon intressant historisk plats att teleportera mig, eller snarare min avatar, till. Det lyckades inte vidare bra eftersom teleporteringen var alldeles för långsam för att fungera. Det hade eventuellt gått snabbare att gå. Second Life lider brist på publika transportmedel. Till slut lyckades jag ta mig till Stonehenge, som närmast förstummade mig eftersom det var så extremt fult i sin andra version. Någon smart reklammänniska lyckades locka mig till ett område med viktorianska hus, och eftersomd et var hög tid för lunch tyckte jag att jag lika gärna kunde fotografera mig framför ett dylikt hus, och lägga upp bilden på bloggen så att alla kan se att jag minsann inte enbart varit i Second Life, utan även använt dess kamerafunktion.

Dessvärre ville WordPress inte alls veta av formatet på bilden, så någon bild på bloggen lär det inte bli idag. Jag ska försöka installera Second Life-programvaran på min egen dator för att i lugn och ro kunna mixtra med bilden, och för att kunna gå på föreläsning hemifrån så småningom.

(Det är i det här skedet jag får en vision av hur framtidens studenter helt och hållet kommer att barrikadera sig i sina små cellbostäder, utan tillstymmelse till socialt liv. Bleka och fyrkantigt hålögda häckar de framför sina dataskärmar och ägnar allt emellanåt en flyktig tanke åt huruvida deras kurskamraters verkliga utseende kan tänkas ha något gemensamt med deras avatarer…)

Det var därför hemsideskarriären aldrig blev så lång…

Html idag. Mycket var bekant från förr, även den där frustrationen över att html är så petigt. Ett fel är inte ett fel, det är en smärre katastrof. Man tappar bort ett tecken (eller använder ett obstinat tangentbord som vägrar tolka ens instruktioner på rätt sätt), och sidan ser plötsligt ut som skit. Okej, jag fattar, datorn klarar bara exakta instruktioner och tolkar en mycket bokstavligt, utan tillstymmelse till egen fantasi och slutledningsförmåga.

W3Schools kan komma till nytta, fast egentligen känner jag att nä, det var när jag var yngre och mer principfast som jag kunde ha för mig att jag minsann ska koda hemsidor från grunden. Hit med Dreamweaver, jag har väl viktigare saker för mig än att jaga felande länkar och missade tecken när det inte är absolut nödvändigt.

För övrigt…

… är det här bloggandet på kurstid inte fullt så upphetsande som man kunde förvänta sig. Datasalens tangentbord är pain att skriva på eftersom man får reapplicera shift i efterhand, och hur kul är det att skriva blogginlägg som aldrig får kommentarer? Det känns inte ens meningsfullt att pinga nyligen.

Trippar omkring i Second Life

Dagen hittills har ägnats åt Second Life. Sims-känslan kvarstår till stor del – grafiken är sämre, men grunden är samma. Jag blir uppmanad av mystisk gotisk röst att gräva i en soptunna och kommer på varför det finns ett lite obehagligt drag i detta med att styra 3d-animerade figurer i en ”nästan” verklig värld. Normala hämningar sätts ur spel, man gör saker bara för att testa. Testa hur snabbt en sim kan springa om man får simmen tillräckligt kissnödig först. Testa hur man gräver i en soptunna i Second Life. Något i det här får mig att äcklas av mig själv och av hela idén. Jag slängdes in i Second Life på en nattklubbsliknande ö där andra användare försökte övertyga varandra om att göra intressanta och utmanande saker med varandra. Jodå, jag vet att internet fungerar så här, allt finns, ingen kan ta huvudansvar för innehållet. Det blir bara ännu obehagligare och än mer uppenbart när det sker i 3d.

Eller så kan man ta det med lite humor och skratta åt hur fåniga Second Life-figurerna ser ut när de rör på sig. Hur de likt simmarna går in i möbler – inte bara dunsar mot dem, utan så att deras ben sticker upp mitt i möbeln. Ouch. Någon sitter i en soffa och hans svans kommer ut på baksidan av soffan. Jag försöker förflytta mig från plats till plats genom att gå, men irriteras så mycket av avatarens ryckiga trippande att jag förstår varför man kan flyga för att ta sig fram. ännu mer förstår jag varför man kan teleportera sig till avlägsna platser.

Så okej, mänskligheten, vad ska vi gölra med vår parallella tillvaro på skärmen? Vilka stordåd ska vi utföra nu när vi inte behöver ägna onödigt tid åt ätande, toalettbestyr och transporter? Blir vi bättre människor nu? Eller sitter vi bara och skriver instant messages till personen snett bakom oss, något vi i princip lika bra kunde sköta över msn, för att inte tala om i verkligheten.

Second Life – nu finns simmarna överallt!

Under kursen kommer vi tydligen att använda oss av Second Life och gå på virtuella föreläsningar. Ska bli intressant att se om det här får det virtuella lärandet att fungera bättre än de traditionella nätkurserna på blackboard och moodle. Jag hoppas på viss förbättring, men försöker vara realist – verkligheten är fortfarande verkligheten. Fast okej, om man kan köra diskussionerna muntligt via headset skulle det vara en klar förbättring. Sedan är det ju en annan sak om man tycker att det är motiverat att studera virtuellt när lärare och kurskamrater i vilket fall som helst befinner sig på samma fysiska plats – men okej, i det här fallet ska vi ju bekanta oss med den interaktiva aspekten av webbanvändningen.

Second Life är fortfarande ganska otestat, men min första reaktion var – det ser ju ut som Sims! I och för sig är det här min normala reaktion på de flesta typer av datoranimerade människor, en liten lätt skada som EA Games har åsamkat mig… Jag kan ändå inte låta bli att undra hur mycket framgången med Sims och Sims 2 hänger ihop med dessa virtuella verkligheter som uppstår här och var. Vem inspirerar vem? Är det så att datoranimerade människor av princip måste dela samma utseende, eller har man inspirerats av varandra? Har Sims popularitet bidragit till att en större andel människor är positivt inställda till att skapa en datoriserad version av sig själv, eller är det här något jag bara inbillar mig eftersom jag personligen har ägnat onödigt mycket tid åt Sims-spelande i mina dagar?

Att inlärningsmiljön under en del av kursen ser ut på ett sätt som för tankarna till spelande – hur påverkar det inlärningen?

Blogga på kurstid, minsann!

Ännu en blog startad – de duggar tätt these days. Kursen Interaktiva medier hänger med sin tid så pass att föreläsningsdagboken ska skrivas i blogform. Kanske det blir mera stimulerande att skriva i så fall?

Detta innebär förstås att man rent teoretiskt kan blogga under föreläsningstid (okej, okej, vissa restriktioner und so weiter, men principen). Jag rapporterar som bäst från dataklassen där alla är i färd med att skapa bloggar åt sig. Blogger marknadsfört hårt här, men jag håller mig till good old wordpress. Smidigt att ha båda bloggarma åtkomliga med samma inloggning. Det optimala vore ju att även konsonantmylla vore åtkomligt den här vägen, men inte ens wordpress kan fixa allt, även om de har det bästa antispam-filtret jag har sett i bloggvärlden.